The Myth of “Democratic Design” and Why the Concept Never Should Be Used Again

By Christian Björk
09.12.2022
(SE)

There has been an inflation of the concept of ‘democracy’. City-planning, public talks, town squares, and design in general, are today termed ‘democratic’. It is not surprising, who does not want to be democratic? But as Jeff Werner, professor of art history, writes in the book Postdemokratisk kultur, contemporary democracy has hardened and been partially drained of substance.[1] In the post-democratic state certain parts of democracy’s formal structures remain, such as free elections, freedom of speech, freedom of the press, etc. but it has been increasingly drained of vitality and ideological drive. Politics tend to be determined by polls and debates are more like calculated and highly media trained démarches, where the slightest slip of the tongue can generate headlines and calls for immediate resignation. In the post-democratic condition, there is not least hope that culture is a haven for free thought and the ability to act ideologically and “democratically.” Post-democracy is thus extremely paradoxical, the formal structures tend to be emptied of substance while town squares, conversations, and urban planning, as well as many other things, are being called “democratic”.

“Democratic design” is an abstract concept that has appeared in texts on design for the past 100 years. But can design be “democratic”? NO is the direct answer. But why?

As is well known, “democracy” is derived from the Greek demos, the people, and kratos, rule. In modern society, democracy means that there are general elections, where representatives for the people are elected to various decision-making assemblies which then make decisions in political assemblies. The concept of democracy also contains ideas on every human’s equal value and rights, as well as the right to freedom of expression and freedom of the press.

The concept of design is complex. It can describe an object’s construction, appearance, or creation, from process/concept to finished product. Service design, on the other hand, means planning and organising infrastructure, communication, and other aspects that contribute to making a service more user-friendly, competitive, and relevant from a customer’s perspective.

So if the lexical meanings are understood literally the meaning of “democratic design” falls on its own unreasonableness. There is no democratic design!

Well, there is actually people-driven design, someone might think. Design processes that include dialogue with stakeholders, sometimes called Participatory design, Cooperative design, or The Scandinavian Method, because of its roots in Nordic industrial design practices. This area of knowledge has developed since the 1970s and the method is based on practices, collaborations, and pedagogy where the dialogue with the stakeholders is central.[2] And it is primarily the fundamentals of the method, the strategy to let feedback from stakeholders have agency in the design process which has contributed to the method occasionally being called “democratic”.[3] In theory it is a type of “people-driven” design, but in practice a process is underway in which the form/the function is influenced by an expert-controlled and closely directed process. Another dilemma which can emerge is that individuals who lack resources to utilise information and communicate their opinions/needs can be marginalised.

But there is people-driven urban planning, someone might suggest. A complex process such as urban planning may also be called “democratic”, typically if it is thoroughly rooted in public dialogue. The design of public space includes formal obligations regarding consultation. The Swedish Planning and Building Act stipulates the public dialogue as a method, wherein citizens are given the opportunity to influence the outcome. The dialogue between representatives för the citizens and the public, which is expected to take place in-between elections, has nowadays become a recurring method. This is often called “democratic urban planning”, however, it is a lexical hodgepodge, because the stakeholders don’t steer the enterprise or participate in the design and materialisation processes. The effect may instead be the opposite. It can be a challenge to achieve real and mutual cooperation and in practice, rather guarded and controlled dialogues can take place. The process then usually gives the impression that local communities do have authority and possess the possibility to influence, a feeling that their perspectives are important, likewise, public dialogues can create a feeling of local ownership over the decision making processes. However, it can be difficult to create free and equal conversations that lead to a shared understanding of the best interests of the local community, the invited participation can also have its obvious faults and processes can fail due to conflicts between citizens and authorities over the agenda or factual issues.[4]

To establish this feeling of participation in urban planning is a natural response to the many traumatic experiences which stem from the planning of the 20th century. The modernists, who were considered to have both knowledge, skill, and not least a tendency to be imperious to get their urban plans realised, had little ambition to include citizens in their planning processes.

These are just a few examples on how authorities can experiment with the concept of “democracy”. From political horizons there is often an ambition to include citizens in democratic processes. There can be several explanations to this. Including participants in processes, or suggesting this, can serve several purposes for different stakeholders. Working with citizen dialogues is often characterised by great optimism among politicians, while others are more critical about its purposes and consequences. Concepts such as democracy, public dialogue and participation can not least give a project visible legitimacy and thus increase the conditions for receiving support, for example internally in a company, in academic or public contexts.

Surely many share the idea that culture is and should be a guarantor for the public and tolerant conversations, where in the best of worlds, the museum works as a meeting place and initiates/enables the interpersonal exchange of views. The author talks that take place in the library or the photography exhibition at the People’s House contribute to maintain and reinforce the open, tolerant, and debating conversation.

But it is strange to have art and culture shoulder the mission of initiating “democratic” conversations, make urban planning work for the “democratic” city or for the museum to become a “democratic” meeting place, since these do not belong to the formal institutions of representative democracy.

These public spaces are, of course, needed as a motor for public debate, which are in place to examine and criticise the representatives of representative democracy and their concrete policies. The idea is just as classic as it is of current interest. Democracy is not a static and self-evident condition that can be taken for granted, it needs nourishment to be secured, especially in times of diminished political commitment, which can also be associated with a high level of private and professional risk-taking. Among other things, it is therefore problematic that such diverse phenomena become “democratic”, not least in this post-democratic condition, where representative democracy needs to be revitalised and strengthened.

There is an inflation of the concept of “democracy”, so much so that it is sometimes abused. “Democratic design” is such a widespread concept, not least through IKEA’s extensive marketing. It bears emphasising that few companies have exploited natural and human resources to the same extent that IKEA has. And as one of the world’s most profitable and profit-driven companies, IKEA usually describes their furnishings from a user perspective calling it “democratic design” since “everyone should have access to good home decor”, and according to the company good design is based on function, quality and durability at a low price.[5]

When IKEA describes their designs as “democratic” they borrow a concept that is deeply rooted in Swedish design identity. The idea that design should be available for everyone is probably one of the modern design movements’ most widespread tropes. It is not an invention by IKEA, because the idea that design can be “democratic” has been part of the modernist narrative, not least in the construction of Swedish design identity. That is why it is important to understand the history of the concept by tracing it through a historiographic analysis and by identifying some central nodes in the Swedish design narrative of the 20th century important perspectives will be revealed.

Art historian Hans Hayden has written an entire book on modernism as an institution and how this institution has been particularly active in writing history, especially its own.[6] A simplified explanation is that it was about taking control of a narrative and an ideological superstructure. The construction of design history can be explained in a similar manner, and we need to look back 100 years to the design pioneers of the last century. There are three texts that in various ways laid the basis for the narrative: Ellen Key’s “Beauty for all” (1899), Gregor Paulsson’s “More Beautiful Everyday Goods” (1919), and “accept” (1931).[7]

Ellen Key was one of the last century’s most influential social debaters. She spread the idea of the importance of the home and that beauty can change and refine the human; Key thought that there is a direct connection between the exterior and the interior and as the title of the book suggests, beauty was something for everyone, something that everyone should have the right to. Gregor Paulsson developed the idea further in “More Beautiful Everyday Goods”. On page after page the deeply socially engaged art historian emphasised the social task of art and that artists should be linked to industry, mass-produced everyday goods should be more both beautiful and cheaper so that they would be more easily available to everyone. He also wrote the book “accept” with five architects; Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Eskil Sundahl and Uno Åhrén. It was 1931, and the book emphasised the importance of rationalised building with people who collectively were at the center and architecture, home furnishings and design that should generate an equal society.

There are several theoretical similarities in these three texts. The authors shared the idea that design and architecture were important tools for change, both on an individual and structural level. In particular they shared an idea that design could be an instrument to achieving an egalitarian society. Modern design, with a uniform idiom, was viewed as an important part in the development of a rational and well-functioning society. In the rear-view mirror was the bourgeois class of the 19th century, with its injustices, style imitations and overcrowded urban living. Out with the old, in with the new! In a simplifying manner they also pointed to Medieval churches, Renaissance and Baroque castles and urban plans arguing that the era of democracy needed a new expression. In 1939 Gregor Paulsson wrote that the underlying motives behind functionalism architecture:

[…] had its foundation in democratic development. The architectural design was a style of freedom, the social function was of egalitarian expression: to in the external forms of society, abolish class antagonism and raise the environmental standards of the disadvantaged people.[8]

Throughout history the connection between functionalism and democracy has been an important part of the narrative. This can be related to what historian Alf W. Johansson captured so well in his concept of modernity-nationalism, a tradition of interpretation where Sweden is described as a pioneering country, in particular when it comes to issues of equality, solidarity, and justice.[9]

Reforms were made in many areas. When the Second World War was over the Swedish welfare state slowly started being realised. In a few decades poverty, overcrowding, unemployment, and emigration were replaced and Sweden became one of the most talked and written about welfare states in the world. The social housing objectives, formulated by the Social Democrats, were constant with the modernist architects’ aspirations. Initiatives and programmes for housing construction started in the political sphere and proposals for the physical solutions to these problems were carried out by modernist architects.

The historiographical explanation also lies here, the modernists formulated both narrative and ideological superstructure in history. Rhetorical statements formulated in historical pamphlets were gradually established as scientific interpretations. In Swedish modernity-nationalism that is design-historical, design, designed environments and other artefacts have been surrounded by the concept of “democracy”.[10] It is thus hardly surprising that design in the post-democratic state - even a state memo published on this side of the new millennia - is summarised with the words “‘modern, democratic, non-hierarchical, future-oriented, rational, function-oriented.’”[11]

Thus, lexically, the meaning of “democratic design” falls in its own unreasonableness. Rather, the idea that design is “undemocratic” is more reasonable. This idea can arise if we read the artist Paul Klee, who a hundred years ago wrote his now-famous notebooks. Klee wrote on both form, design, art as creativity, and in a famous passage he detailed the following:

Form is set by the process of giving form, which is more important than form itself. Form must on no account ever be considered as something to be got over with, as a result, as an end, but rather as genesis, growth, essence. Form assemblance is an evil and dangerous spectre. What is good is form as movement, as action, as active form. What is bad is form as immobility, as an end, as something that has been tolerated and got rid of. What is good is form-giving. What is bad is form. Form is the end, death. Form-giving is movement, action. Form-giving is life.[12]

Klee is unchangingly exact in writing, Form is the end, Form-giving is life. Another way of writing on the state of things is that almost all design proposals are finished, and thus “dead” to use Klee’s terms, “dead” in the sense that they are final and thus unchangeable. That which has materialised has almost always been preceded by planning and economic investment but is nearly always irreversible. What is done is done and to redo or change it a new process is needed, one that can be possible to affect.

But the materialisation usually has far-reaching effects on everyday life events. What artefacts accomplish can be seen as control technology, since they direct and organise life. Artefacts have a productive agency and accomplish something, the artefacts become an active or triggering factor and usually do what they are intended to do. Who eats breakfast in the bathroom and uses an electric drill as a fork? No, the intended function usually maintains normative use. So in a lexical sense, finished artefacts are never likely to be “democratic” (controlled by the people), but rather the opposite, artefacts directing, maintaining and reproducing habits, norms and regulating existence. They are both disciplining, but also self-disciplining at the same time since life usually needs a script.

Yes, there is lots to say about the post-democratic condition. Because it has fairly recently begun. If the 20th century was the century where the representative democracy’s institutions, with great effort, were established, one can see the 21st century as a time when they are challenged. But in order to safeguard the vitality of real democracy, it is important to maintain and strengthen the substance of the concept of democracy. The institutions of representative democracy need to be developed to be the force that is necessary to solve contemporary problems. Let democracy be democratic, it needs vitality, diversity as well as open, complex, and tolerant discussions and debates, it also needs representatives who are daring and have the knowledge to make tough and difficult decisions. That furnishings, coffee cups, town squares, or employee dialogues are referred to as “democratic” greatly reduces the concept of democracy. So dear colleagues, that is why we should immediately agree to never again use the term “democratic design”.

Footnotes

  1. ^ Jeff Werner, Postdemokratisk kultur [Post-democratic Culture], (2018).
  2. ^ A recently published dissertation that uses an innovative method is:  Helena Kraff, Exploring pitfalls of participation and ways towards just practices through a participatory design process in Kisumu, Kenya, (2018).
  3. ^ Jakob Trischler, (mfl.) "The Value of Codesign". Journal of Service Research. 21: 75–100 (2018).
  4. ^ Nazem Tahvilzadeh, Det våras för medborgardialoger [Springtime for civil dialogues] , see especially chapter. ”2.1 Kritiska perspektiv” [Critical perspectives], p. 12-14. (2014).
  5. ^ Sara Kristofferson, Design by Ikea A Cultural History, London:2014, Kristofferson analyses how IKEA as a commercial actor has successfully commercialised the concept of “Design for everyone” and “Democratic design”.
  6. ^ Hans Hayden, Modernism as Institution, on the establishment of an aesthetic and historiographic paradigm, (2018).
  7. ^ Ellen Key, Skönhet för alla: fyra uppsatser, [Beauty for all, four essays](1899) Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, [More beautiful everyday goods](1919),  Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson and Eskil Sundahl, Uno Åhrén, acceptera, [accept] (1931) For English translations, see Helena, Kåberg, Lucy Creagh, (ed.) Modern Swedish Design: Three founding texts, (2008).
  8. ^ Gregor Paulsson, Ny svensk arkitektur, [New Swedish architecture] p. 7 (1939).
  9. ^ Alf W. Johansson, ”Svensk nationalism och identitet efter andra världskriget”, [Swedish nationalism and identity after the Second World War] in  ”Vad är Sverige? Röster om svensk nationell identitet”, [What is Sweden? Voices on SWedish national identity] (ed. Alf W. Johansson), p. 7 (2001).
  10. ^ Christian Björk, Den sociala differentieringens retorik och gestaltning - Kritiska perspektiv på funktionalistisk förorts- och bostadsplanering i Stockholm från 1900-talets mitt, [The rhetoric and shaping of social differentiation - Critical perspectives on functionalistic urban planning in Stockholm from the middle of the 20th century](2016)  See the heading ”Arkitekturhistorisk modernitetsnationalism”, [Architectural historic modernity nationalism] (p. 35-44) for an analysis and review of how statements formulated by historical actors of modernism gradually and to a great extent was established as scientific interpretations in design research.
  11. ^ Ann Katrin Agebäck och Kersti Sandin Bülow, Översyn av form- och designområdet – att synliggöra och skapa insikt, [Review of the design field - to make visible and create insight] , p. 21 (2012).
  12. ^ Paul Klee, Notebooks. vol. 1, p. 269 (1973).

Christian Björk (born 1976) is a Ph.D. in art science and lecturer in design history at Konstfack in Stockholm. He has written several design history books with a focus on interior architecture and furniture design from the Swedish Grace and Swedish Modern eras. 

 Myten om ”demokratisk design” och varför begreppet aldrig mer borde användas

By Christian Björk
09.12.2022
(ENG)

Det har gått inflation i begreppet ”demokrati”. Såväl stadsplanering, offentliga samtal, torg som design i allmänhet benämns idag som ”demokratiska.” Det är inte så konstigt, för vem vill inte vara demokratisk?  Men som Jeff Werner, professor i konstvetenskap, skriver i boken Postdemokratisk kultur tenderar den samtida demokratin ha stelnat och delvis tömts på innehåll.[1] I det postdemokratiska tillståndet kvarstår visserligen demokratins formella strukturer, som fria val, yttrandefrihet, fri press med mera, men det har alltmer tömts på vitalitet och ideologiskt driv. Politiken tenderar att bestämmas av opinionsundersökningar och debatter är snarare kalkylerande och synnerligen mediatränande utspel, där minsta felsägning kan generera löpsedlar och krav på omedelbar avgång. I det postdemokratiska tillståndet finns inte minst förhoppningar om att kulturen är en fristad för den fria tanken och möjligheten att agera ideologiskt och ”demokratiskt.” Postdemokratin är alltså synnerligen paradoxal, demokratins formella strukturer tenderar att tömmas på substans samtidigt som torg, samtal och stadsplanering och mycket annat benämns som ”demokratiska”.

”Demokratisk design” är ett abstrakt begrepp som figurerat i texter om design i nästan 100 år. Men kan design vara ”demokratisk”? NEJ är ett direkt svar. Varför? Ordet demokrati är som bekant en sammansättning av grekiskans demos, folket, och kratos, styre. I modern mening innebär demokrati att det hålls allmänna val, där folkets representanter utses till olika beslutande församlingar, som fattar beslut i politiska församlingar. I demokratibegreppet ryms likaså skrivelser om människors lika värde och rättigheter, samt rätten till yttrande- och tryckfrihet.

Begreppet design är också komplext. Dels kan begreppet beskriva ett föremåls konstruktion, utseende eller tillkomst, från process/koncept till färdig produkt. Servicedesign innebär å andra sidan att planera och organisera infrastruktur, kommunikation och annat som medverkar till att en tjänst blir mer användarvänlig, konkurrenskraftig och relevant utifrån kundens perspektiv.

Så om de lexikala betydelserna läses bokstavligen, faller alltså innebörden av ”demokratisk design” på sin egen orimlighet. Det finns ingen demokratisk/folkstyrd design!

Jo, det finns faktiskt folkstyrd design tänker möjligen någon. Designprocesser som innehåller dialoger med intressenter, kallas ibland för Participatory design, Cooperative design eller The Scandinavian Method, för dess rötter i en nordisk industridesignpraktik. Kunskapsområdet har utvecklats sedan 1970-talet och metoden bygger på praktiker, samarbeten och pedagogik där dialogen med intressenter är central.[2]  Och det är väl framförallt för metodernas fundament, strategin att låta intressenters återkopplingar vara agens i designprocessen som medverkat att metoden stundtals kallas för ” demokratisk”.[3] I sak är det ju en typ av ”folkstyrd” design, men i praktiken drivs en process under vilken formen/funktioner påverkas av en expertstyrd och vanligen regisserad process. Ett dilemma kan också vara att individer som saknar resurser att tillgodogöra sig information och kommunicera sina åsikter/behov kan osynliggöras.

Men det finns ju folkstyrd stadsplanering, föreslår möjligen någon. En så komplex företeelse som stadsplanering kan också kallas ”demokratisk”, oftast om den är förankrad i en medborgardialog. Utformning av det offentliga rummet inbegriper nämligen en formell samrådsskyldighet. Iallafall den svenska plan- och bygglagen stipulerar medborgardialogen som metod, ivilken medborgarna ges möjlighet att påverka. Dialogen mellan representanter för det offentliga och medborgarna som förväntas äga rum mellan valen har numer blivit en återkommande metod. Ofta kallas detta för ”demokratisk stadsplanering”, men det är likaså en lexikal ordvurpa, eftersom intressenten varken styr processen eller medverkar i gestaltnings- eller materialiseringsprocessen. Effekten kan istället bli den omvända. Det kan vara en utmaning att åstadkomma reell och ömsesidig samverkan och i praktiken kan snarare regisserade och kontrollerade dialoger uppstå. Processen ger då vanligen sken av att lokalsamhället har inflytande och möjlighet att påverka, en känsla av att deras perspektiv är viktigt och likaså kan medborgardialogen inge en känsla av lokalt ägarskap över lokala beslutsprocesser. Men det kan vara svårt att skapa fria och jämlika samtal som leder till en gemensam förståelse om lokalsamhällets bästa, det inbjudna deltagandet kan också ha märkbara begränsningar och processer kan haverera genom konflikter mellan medborgare och myndigheter om agendan och sakfrågor.[4]

Att etablera denna känsla av deltagande i stadsplaneringen är givetvis ett svar på många av de traumatiska erfarenheter som 1900-talets stadsplanering kunde ge. Modernisterna, som ansågs både ha kunskaper och förmåga och inte minst en tendens att peka med hela handen för att få sina stadsplaner realiserade, hade föga ambitioner att inkludera medborgarna i sina planprocesser.

Dessa är bara några exempel över hur myndigheter kan laborera med begreppet ”demokrati”. Från politisk horisont finns vanligen en ambition att inkludera invånarna i demokratiska processer. Det kan finnas fler förståelser till detta. Att inkludera deltagare i processer, eller att påstå detta, kan tjäna flera syften för olika intressenter. Arbetet med medborgardialoger präglas ofta av stor optimism bland politiker, medan andra förhåller sig mer kritiska kring dess syften och konsekvenser. Begrepp som demokrati, medborgardialog och deltagande kan inte minst ge ett projekt synbar legitimitet och därmed öka förutsättningarna att få stöd, till exempel internt i företag, i akademiska eller offentliga sammanhang.

Och visst är det så, att många säkert delar tanken att kultur är/bör vara en garant för de offentliga och tillåtandet samtalen, där museet i den bästa av världar fungerar som mötesplats och initierar/möjliggör mellanmänskliga meningsutbyten. Likaså kan författarsamtalen i biblioteket eller fotoutställningen i Folkets Hus medverka till att bibehålla och förstärka det öppna, tillåtande och debatterande samtalet. Men det blir märkligt att konsten och kulturen ska axla uppdraget att initiera ”demokratiska” samtal, stadsplaneringen att verka för den ”demokratiska” staden och museet att bli en ”demokratisk” mötesplats, eftersom dessa inte tillhör den representativa demokratins formella institutioner.

Men visst behövs dessa offentliga rum som motor för den offentliga debatten, som just har till uppgift att granska och kritisera den representativa demokratins företrädare och de sakpolitiska frågorna. Tanken är lika klassiskt som dagsaktuell. Demokrati är inget statiskt och självklart tillstånd som kan tas för given, den behöver näring för att säkerställas, inte minst i tider med minskat politiskt engagemang, som dessutom kan vara förenad med ett högt privat och professionellt risktagande. Bland annat därför är det problematiskt att så vitt skilda företeelser blir ”demokratiska”, inte minst i det postdemokratiska tillståndet, då den representativa demokratin behöver vitaliseras och förstärkas.

Det har alltså gått inflation i begreppet ”demokrati”, så till den grad att det stundtals missbrukas. ”Demokratisk design” är ett sådant spritt begrepp, inte minst genom en omfattande marknadsföring av IKEA. Det bör betonas att få företag som IKEA har exploaterat natur- och humanresurser. Och som ett av världens mest lönsamma och vinstdrivna företag förklarar IKEA vanligen de inredningar som saluförs i första hand utifrån ett användarperspektiv och kallas för ”demokratisk design” eftersom ”alla ska ha tillgång till bra heminredning”, och enligt företaget är bra design baserat på både funktion, kvalitet och hållbarhet till ett lågt pris.[5]

När IKEA benämner sin design som ”demokratisk” lånar det ett begrepp som är djupt rotat i en svensk designidentitet. Idén att design ska vara tillgängligt för alla torde vara en av den moderna formrörelsens mest spridda trop. Det är alltså inte en uppfinning av IKEA, idén att design kan vara ”demokratisk” har nämligen ingått i det modernistiska narrativet, inte minst i konstruktionen av en svensk designidentitet. Därför är det viktigt att förstå begreppets historia, och genom att spåra begreppet i en historiografisk analys och identifiera några centrala noder i 1900-talets svenska designnarrativ blottläggs viktiga perspektiv.  

Konstvetaren Hans Hayden har skrivit en hel bok om modernismens som institution och denna institution var synnerligen aktiv i att skriva  historia, framförallt sin egen historia. Lite förenklat handlade det om att ta kontrollen över såväl narrativ som ideologisk överbyggnad. Konstruktionen av designhistoria kan förklaras på motsvarande sätt, och då behöver vi se tillbaka 100 år och till det förra seklets formpionjärer. Det rör sig om tre texter som på olika sätt lade grund för narrativet: Ellen Keys ”Skönhet för alla” (1899), Gregor Paulssons ”Vackrare vardagsvara” (1919) och ”acceptera” (1931).

Ellen Key var en av det förra sekelskiftets mest tongivande samhällsdebattörer. Hon spred idéen om hemmets betydelser och att skönhet kunde förändra och förädla människan; Key tänkte att det fanns ett direkt samband mellan det yttre och det inre och som titeln på boken anger var skönhet något för alla, något som alla ska ha rätt till. Gregor Paulsson utvecklade idén. På sida efter sida i boken ”Vackrare vardagsvara” betonade Paulsson konstens sociala uppgift och den djupt samhällsengagerade konsthistorikern menade att konstnärer borde knytas till industrin, de massproducerade vardagsvarorna borde bli både vackrare, prisbilligare för att på så sätt  kunna bli tillgängliga för alla. Tillsammans med fem arkitekter, Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Eskil Sundahl och Uno Åhrén skrev Gregor Paulsson också boken ”acceptera”. Året var 1931, och i boken betonades vikten av ett rationaliserat byggande, människor som kollektiv stod i centrum och arkitektur, heminredning och design kunde, menade de, generera ett jämställt samhälle.

Det finns alltså flera teoretiska likheter i dessa tre texter. Författarna delade idéen att design och arkitektur var viktiga redskap för att åstadkomma förändring, både på individuell och strukturell nivå. Inte minst delade de idén att design skulle kunna vara ett redskap för att uppnå ett egalitärt samhälle. Modern design, med ett enhetligt formspråk, betraktades som en viktig del i ett rationellt utvecklat och välfungerande samhälle. I backspegeln fanns 1800-talets borgerliga klassamhälle, med orättvisor, stilimitationer och kvarterstäder. Ut med det gamla, in med det nya! Lite förenklat pekade de också på medeltidens kyrkor, renässansens och barockens slottsanläggningar och stadsplaner menade att demokratins tidevarv behövde ett annat uttryck. Gregor Paulsson skrev 1939, att de bakomliggande motiven bakom den funktionalistiska arkitekturen:

[…] hade sin grund i den demokratiska utvecklingen. Den arkitektoniska formen var en frihetens stil, den sociala funktionen ett likhetens uttryck: att också i samhällets yttre form häva klassmotsättningarna och höja de eftersatta folkgruppernas miljöstandard.

I historieskrivningen har sammankopplingen mellan funktionalism och demokrati varit en betydande del av narrativet. Detta kan relateras till det historikern Alf W. Johansson så väl fångat i begreppet modernitetsnationalism, en tolkningstradition där Sverige beskrivs som ett föregångsland, i synnerhet i frågor om jämställdhet, solidaritet och rättvisa. 

På många områden genomfördes reformerna. När andra världskriget passerat började den svenska välfärdsstaten sakta förverkligas. Under några decennier ersattes armodet, trångboddheten, arbetslösheten och emigrationen och Sverige blev en av världens mest omtalade och omskrivna välfärdsstater. De bostadssociala målen, så som de formulerades av socialdemokratiska politiker, stämde överens med de modernistiska arkitekternas strävan. Initiativ och program för bostadsbyggandet utgick från den politiska sfären och förslag till problemets fysiska lösning genomfördes av modernistiska arkitekter.

Här finns också den historiografiska förklaringen, modernisterna formulerade både narrativ och en ideologisk överbyggnad i historieskrivningen. Retoriska utsagor formulerade i historiska pamfletter etablerades successivt som vetenskapliga tolkningar. I en svensk designhistorisk modernitetsnationalism, har design, gestaltade miljöer och andra artefakter omgärdats med begreppet ”demokrati”. Det är därför föga förvånande att design i det postdemokratiska tillståndet - till och med i en statlig promemoria utgiven på denna sida av millennieskiftet  - sammanfattas med orden ””modernt, demokratiskt, ickehierarkiskt, framtidsinriktat, rationellt, funktionsinriktat.””

Lexikalt faller alltså innebörden av ”demokratisk design” på sin egen orimlighet. Mer rimligt är tanken att design snarare är ”odemokratisk”. En sådan tanke kan uppstå om vi läser konstnären Paul Klee, som för hundra år sedan skrev sina numera kända notebooks. Klee  skrev om såväl form, formgivning, konst som kreativitet, och i en känd passage formulerade han följande:

Form is set by the process of giving form, which is more important than form itself. Form must on no account ever be considered as something to be got over with, as a result, as an end, but rather as genesis, growth, essence. Form assemblance is an evil and dangerous spectre. What is good is form as movement, as action, as active form. What is bad is form as immobility, as an end, as something that has been tolerated and got rid of. What is good is form- giving. What is bad is form. Form is the end, death. Form-giving is movement, action. Form-giving is life. 

Klee är skrämmande exakt i sina formuleringar, Form is the end, death, Form-giving is life. Ett annat sätt att skriva om sakernas tillstånd är att nästan all form/alla designförslag är färdiga, och därmed ”döda” för att använda Klees term, ”döda” i den mening att de just är slutgiltiga och därmed oföränderliga. Det som materialiseras har nästan alltid föregåtts av planering och ekonomisk investering men blir alltså nästan alltid irreversibelt. Det som är klart är klart och för att göras om eller förändras behövs en ny process, som kan vara möjlig att påverka.    

Men det materialiserade har vanligen långtgående effekter på vardagslivets begivenheter. Det som artefakter åstadkommer kan ses som en styrningsteknik, eftersom de regisserar och organiserar livet. Artefakterna har en produktiv agens och åstadkommer något, artefakterna  blir en verksam eller utlösande faktor och gör vanligen det den är ämnad att göra. Vem brukar exempelvis äta frukost i badrummet och använder borrmaskinen som gaffel? Nej, den tänkta funktionen upprätthåller vanligen en normativt användning.  Så i en lexikal betydelse blir färdiga artefakter rimligen aldrig ”demokratiska” (folkstyrda), utan snarare den direkta motsatsen, artefakterna regisserar, upprätthåller och reproducerar vanor, normer och reglerar vanligen tillvaron. De är på en och samma gång både disciplinerande, men också självdisciplinerande, eftersom tillvaron och vardagslivet vanligen behöver ett manus.   

Ja, det finns mycket att säga om det postdemokratiska tillståndet. För det har ganska nyligen börjat. Om 1900-talet var det århundrade då den representativa demokratins institutioner med stor möda etablerades, kan man se 2000-talet som en tid då de utmanas. Men för att värna den reella demokratins vitalitet är det viktigt att behålla och förstärka substansen i demokratibegreppet. Den representativa demokratins institutioner behöver utvecklas för att vara den kraft som är nödvändig för att lösa samtida problem. Låt demokratin vara demokratiskt, folkstyret behöver vitalitet, mångfald och öppna, komplexa och tillåtande samtal och debatter, folkstyret behöver också representanter som vågar och har kunskap att ta tuffa och svåra beslut. Att inredningar, kaffekoppar, torg eller medarbetarsamtal benämns som  ”demokratiska”, är att kraftigt förminska demokratibegreppet. Så kära kollegor, just därför borde vi omedelbart enas om att aldrig mer använda begreppet  ”demokratisk design”.

Footnotes

  1. ^ Jeff Werner, Postdemokratisk kultur, (2018).
  2. ^ A recently published dissertation that uses an innovative method is:  Helena Kraff, Exploring pitfalls of participation and ways towards just practices through a participatory design process in Kisumu, Kenya, (2018).
  3. ^ Jakob Trischler, (mfl.) "The Value of Codesign". Journal of Service Research. 21: 75–100 (2018).
  4. ^ Nazem Tahvilzadeh, Det våras för medborgardialoger, se särskilt kap. ”2.1 Kritiska perspektiv”, s. 12-14. (2014).
  5. ^ Sara Kristofferson, Design by Ikea A Cultural History, London:2014, Kristofferson har analyser hur IKEA som kommersiell aktör framgångsrikt kommersialiserat på begreppen ”Design for everyone” och ”Democratic design”.
  6. Hans Hayden, Modernism as Institution, on the establishment of an aesthetic and historiographic paradigm, (2018).
  7. Ellen Key, Skönhet för alla: fyra uppsatser, (1899) Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, (1919),  Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson and Eskil Sundahl, Uno Åhrén, acceptera, (1931) För engelska översättningar, se Helena, Kåberg, Lucy Creagh, (red.) Modern Swedish Design: Three founding texts, (2008).

  8. Gregor Paulsson, Ny svensk arkitektur, s. 7 (1939).

  9. Alf W. Johansson, ”Svensk nationalism och identitet efter andra världskriget”, i ”Vad är Sverige? Röster om svensk nationell identitet” (red. Alf W. Johansson), s. 7 (2001).

  10. Christian Björk, Den sociala differentieringens retorik och gestaltning Kritiska perspektiv på funktionalistisk förorts- och bostadsplanering i Stockholm från 1900-talets mitt, (2016)  Se under rubriken ”Arkitekturhistorisk modernitetsnationalism” (s. 35-44) för en analys och genomgång hur utsagor formulerade av modernismens historiska aktörer succesivt, och med bredd, etablerats som vetenskapliga tolkningar i designforskning.

  11. Ann Katrin Agebäck och Kersti Sandin Bülow, Översyn av form- och designområdet – att synliggöra och skapa insikt, , s. 21 (2012).

  12. Paul Klee, Notebooks. vol. 1, s. 269 (1973).

 

Christian Björk (född 1976) är fil dr i konstvetenskap och lektor i designhistoria på Konstfack i Stockholm. Han har skrivit flera designhistoriska böcker med fokus på inredningsarkitektur och möbeldesign från epokerna Swedish Grace och Swedish Modern.